Livet är inte alltid på topp, men....

Vi har haft världen härligaste helg! R har varit på skoterresa och fått köra sig less och jag och Folke har myst hemma i solen. På söndagen så var det lilla vasaloppet här i byn och jag är så otroligt stolt över min son. Han åkte för glatta livet, två varv och fick sin guldmedalj och fika. Det var så otroligt fint väder och alla var glada. Jag fotade och vaggade runt vid skidstugan. Så otroligt härligt och rolig helg för alla i familjen!!

Men så klart allt fotande och vaggande (skulle tror att jag var den som rörde mig minst på hela tillställningen) straffade sig. Mådde ruskigt dåligt på kvällen. Hade väldigt ont och mycket jobbiga sammandragningar. När väl kvällen kom och vi skulle gå och lägga oss så höll jag på att bryta ihop ganska många gånger. Så otroligt ont det kan göra. Jag hade så ont att jag inte kunde sova. Somnade nog vid sextiden på morgonen, för jag märkte inte av att R och Folke klev upp. Vaknade till strax innan åtta av att Smulan sparkade på mig. Smärtan som kom så jag insåg att jag var vaken är helt otrolig. Så sjukt jobbigt!! Jag höll på att kräkas av smärtan och undrade hur i hela friden jag skulle kunna ta mig upp ur sängen. Det gick tillslut! Har hela dagen känt mig bakis, skakig, ledsen och helt matt. Men nu har jag fått nog och sjukskrivit mig själv. Hoppas på att få träffa en läkare nu i veckan och fixa ett intyg så jag kanske kan få vara sjukskriven tills det är dags för Smulan att komma ut. Vet att det inte hjälper ett dugg mot smärtan, men jag behöver inte känna mig som en idiot då de ringer från jobbet och jag ba: -Njae, det går nog inte jag har lite ont. Nu kan jag säga att jag är sjukskriven. Det blir liksom sant att jag har jobbigt och jätteont, jag går inte bara runt och hittar på för att jag är lat. Och om jag får ett intyg från en läkare så känns det liksom lite bättre rent mentalt.

Jag har så otroligt svårt för detta..... att identifiera mig med den person jag är nu. Jag är inte van att känna mig såhär. Jag har alltid varit fysiskt stark och kunnat ta mig för det jag känner för och vill. Att bli stoppad av sin egen kropp och måsta vila och ta det lugnt i förebyggande syfte är så svårt. Det är inte jag! Jag har nästan börjat längta efter förlossning så jag kan få tillbaka min kropp som kan utan hinder. (och ja, jag är medveten om att det kan ta ett tag efter förlossningen innan detta går över. men jag tänker positivt och framåt).

För att peppa mig själv efter alla tvåhundrafemtioelva telefonsamtal som krävdes för att ordna detta med sjukskrivningen, så gick jag upp och öppnade en  flyttkartong med Folkes bebis kläder. Hittade de plaggen vi hade med oss på BB och det var så mysigt att tänka på att de snart ska få användas igen. Snusade lite på dem och lade tillbaka dem igen. Det är så klyschigt att säga, men jag fattar inte att han var så liten och ändå var det bara kläder i storlek 56. Det ska bli skoj att få ta fram allt och fixa plats till det sen. Tänker att Folke ska få hjälpa till så han kan få se vad han själv hade på sig när han var pluttliten.