Förlossningsberättelse från Folkes födelse

Känsliga läsare få scrolla ned för att slippa läsa detta. Här kommer en berättelse från förlossningen med Folke. Den är skriven ett bra tag efter förlossningen så jag tyckte själv att den var mest realistisk. Detta är väldigt privat och ni får ta hänsyn och respektera det. Jag har funderat länge om jag ska ta med detta här på bloggen eller inte efter som jag tycker det är privat, men jag vill också dela med mig av detta då det kanske kan hjäpa eller peppa någon eller bara vara intressant.

Här var Folke alldeles sprillans ny inne på förlossningen. Han hade börjat äta och jag har inte ens hunnit hoppa i duschen.

Bild från Folkes dop. Tyckte den var lite rolig så den fick komma med här också.

Förlossningsberättelse Folke
Beräknad födelse för lilla bebisen var den 13’e november. Detta blev sedan flyttat till den 16’e november då vi gjorde rutinultraljudet.

Den 16’e november var en fredag och jag hade verkligen inga känningar alls på att det skulle kunna hända något. Vi hade planerat att gå på bruksgodset för melodikryss och äta. Orkade inte sitta hemma och vänta hela tiden. Även om jag visste att det var vanligt för förstföderskor att gå över tiden så var man ju såklart lite pirrig och tyckte att det nog borde komma en bebis vilken sekund som helst. Kvällen gick och allt var lugnt, ingen bebis. Lördagen kom och allt var lugnt. Jag började tro att jag bara skulle gå runt och vara sådär tjock resten av livet (man blir knäpp av att vänta ibland). Vi gick och lade oss som vanligt lite sent på lördag kväll och jag hade svårt att somna för det bara kröp i kroppen på mig.

Vaknade halv tre på natten och hade då en ganska rejäl sammandragning. Låg kvar i sängen en stund eftersom jag hade så otroligt svårt att vända mig med den där bautamagen. Men efter tio minuter kom en till sammandragning som var väldigt tydlig. Insåg hur otroligt kissnödig jag var och hungrig med. Klev upp och gick ned för att kissa och fika. Gick på toa och ställde mig sedan i i kylskåpet och rotade, då kom en till sammandragning. Fikade och insåg att jag fick en tydlig sammandragning var tionde minut. Tankarna började yra runt och jag kom fram till att det kanske var på G, på riktigt nu. Det kanske hade startat nu. Eftersom det var omöjligt att somna så vaggade jag runt en stund nere i huset och hade dessa regelbundna sammandragningar. De var ganska korta när de väl kom, men de gjorde mera ont än alla tidigare förverkar/sammandragningar jag hade haft. Helt plötsligt vid sextiden på morgonen så slutade det. Jag skyndade mig upp och lade mig i sängen för att sova lite. Jag låg och vred på mig i 45 minuter och sen dök dessa förverkar upp igen. Jag väckte R och bad honom elda för jag ville kunna duscha och bada. Jag talade om hur natten hade varit och att det kanske var på G nu. Han eldade och vi åt frukost. Jag vankade av och an i huset och varvade med lite vila i soffan framför en massa tv-program samt dusch.

Värkarna som kom hela tiden var tionde minut blev starkare och starkare och när klockan var runt 14.00 så blev jag less. Var så trött eftersom jag inte hade sovit så mycket och jag hade knappt sovit något alls de närmsta dygnen heller. Jag ringde då förlossningen och fick rådet att ta alvedon och duscha och försöka sova/vila. Mäh, hur skulle man kunna sova med värkar var tionde minut?!! Jag tog alvedon och lade mig i badet och försökte slappna av så mycket jag kunde. Värkarna kom hela tiden var tionde minut ändå och de blev starkare och starkare. Efter badet så funderade jag på att det kanske var dags att packa en BB väska. Tog fram en väska och slängde ned lite kläder till mig själv och bebisen. Spenderade sedan resten av eftermiddagen i soffan i ett försök att få någon vila. Profylaxandades och tyckte ändå att det gick ganska bra.

Vid 16.00 tiden så började värkarna bli allt tätare de varierade då mellan fem och sju minuter. Jag försökte äta lite middag och kände hur det började bli ganska jobbigt och hur galet trött jag var. När klockan var 20.00 så var värkarna ännu tätare så sa jag till R att nu orkar jag inte mera, nu får du ringa och säga att vi kommer in. Jag klev upp från soffan och tänkte packa de sista i BB väskan. R ringde in och berättade läget och hämtade sedan bilen. När jag stod uppe i hallen och hade hämtat kläder som jag skulle ha på mig så bockade jag mig fram för att stänga av datorn. POFF!! Å nej, jag kissar på mig…? Det bara forsade vatten och jag fattade att nu har vattnet gått. Ropade på R som fick komma med handdukar och jag försökte gå ned utan att blöta ned hela huset. R fick lov att lägga platspåsar och handdukar i framsätet på bilen och jag gjorde ett tappert försök i att ta på mig kläder medan vattnet rann och rann. Jag märkte ganska snabbt att värkarna som kom efter att vattnet gick gjorde galet mycket ondare så vi skyndade iväg. Halvvägs ut på e:4’an så kom jag på att vi glömt kameran. Tvingade R att vända och åka hem för att hämta den. Sen körde vi till akuten. Resan i bilen som kanske tog högst 20 minuter var ganska jobbig. Det var obekvämt att sitta där och värkarna gjorde så ont. Jag blev så kall då jag var så blöt och kunde inte slappna av lika bra. Blev dessutom stressad och kanske lite rädd då det började göra så otroligt ont. Allt blev så verkligt då vi närmade oss sjukhuset. R parkerade utanför akuten och hjälpte mig in genom dörren.

Jag sa i luckan att jag skulle på förlossningen och då ringde de upp och bad någon möta mig, medan R gick ut och skulle parkera bilen och hämta packningen. Ganska snabbt kom en glad undersköterska springandes och mötte mig. Hon sa att jag skulle följa efter henne, men då fick jag säga att jag inte kunde gå så bra då vattnet bara rann hela tiden. Hon sprang iväg och hämta en rullstol och lade ett sånt där skydd på den. Sen bar det av i en väldans fart. Vi kom upp på rätt våning och åkte in på avdelningen. Det var helt mörkt och tyst och jag tänkte hur i hela friden R skulle kunna hitta mig. Jag fick komma in i en förlossningssal och byta om från mina blöta kläder till sjukhuskläder. Den otroligt goa och gulliga undersköterskan hjälpte mig upp i sängen där inne och hon berättade att det var skiftbyte på G strax så jag skulle få träffa en annan sköterska och en barnmorska som skulle jobba natten.

R kom inhastandes med packningen och strax efter kom barnmorskan och började fråga om hur allt var och hade varit. Klockan hade då hunnit bli 21.30 och jag berättade precis hur det hade varit och barnmorskan undersöte mig jag var då öppen fyra centimeter och de satte på CTG apparaten. De såg att jag hade svårt att slappna av och var ganska skakis så jag fick ett gäng med varma handdukar samt efter en timme akupunktur på magen. Efter en liten stund så började värkarna att bli riktigt jobbiga och de föreslog att jag skulle prova lustgasen. Jag ligger på sidan i sängen och andas och det funkar ganska bra. De föreslår att jag ska försöka kliva upp ur sängen och tar fram en sån där gåstol. De lyfter upp mig med hjälp av R, men då det kommer en värk så rasar jag ihop på golvet så de lägger tillbaka mig i sängen. Efter detta kommer det en för mig, lång väntan där jag är totalt utmattad och bara ligger och profylaxandas och tar hjälp av lustgasen. De försöker tvinga i mig nyponsoppa och jag tar en klunk för att få tyst på dem. Jag ber om lite vatten istället, men det blir bara en klunk av det också. Strax efter 24.00 så får jag nog och vill gå hem, jag vill inte ha sådär ont mera och jag vill slippa allt och alla och bara få lugn och ro. Jag inser ju att det inte riktigt funkar så och ber om mer hjälp. De föreslår en ryggbedövning och jag tackar glatt ja till det.

Det är en annan barnmorska inne hos mig, men jag märker det knapp eftersom jag inte orkar hålla ögonen öppna pga smärtan och utmattningen. Hon förbereder samt kallar på en narkosläkare. Narkosläkaren kommer och väntar medan de förbereder mig för ryggbedövningen. Jag har ingen aning om hur han såg ut eller var i rummet han befann sig eftersom jag inte orkade öppna ögonen. När barnmorskan äntligen är klar med det som ska fixas så undersöker hon mig och upptäcker att jag är helt öppen så skickar de iväg narkosläkaren och jag får glatt bita ihop. Denna barnmorska pratade med mig på ett sätt som lugnade mig och hon hjälpte mig att få till min profylax andning lite bättre.

Efter nån enstaka minut med värkar som gjorde att jag ville krysta upptäckte de att bebisens hjärtljud inte gick att höra så bra. Det blev bestämt att sätta en skalpelektrod på hans huvud och då hörde man tydligt att mina värkar var väldigt jobbiga för honom. De sa åt mig att andas så mycket jag bara kunde i masken och vred på 100% syre. Värkarna var fruktansvärt jobbiga och jag fick ligga på sidan och försöka ta mig igenom detta med hjälp av pepp från från R och de andra i rummet. Det gjorde så ont i mig att jag fick panik om de petade på mig.

Jag fortsatte att ligga på sidan och försöka krysta, vilket var otroligt frustrerande då jag själv inte tyckte att det hände något alls förutom att jag bara blev mer och mer trött. Jag blev mer och mer rädd när jag även hörde bebisens hjärtljud bli så låga vid varje värk. Tanken slog mig att be om ett snitt så de fick ut stackars lilla bebisen som inte verka må så bra. När jag har krystat allt vad jag kan och orkar i ungefär 1½ timme så börjar värkarna att ge med sig. Nu ville inte kroppen mera alls. De lägger mig på rygg i gynställning och satt genast igång värkstimulerande dropp, och det var rena döden. För åter kom de hemska värkarna och de gjorde om möjligt ännu ondare. Läkare blev tillkallad för att kolla upp situationen och de undrade om jag kanske ville ha lite mer hjälp. Eh..jaa, jag fixade ju inte detta så bra så lite hjälp vore skönt. Klockan är nu strax efter 02.00 och in kommer läkaren och den där gigantiska sugklockan rullas in. En barnläkare står också nu i rummet för att snabbt kunna ta bebisen när den kommer ut. Jag är vid detta laget i princip livrädd och tror nog att både jag och bebisen ska dö.

Läkaren börjar med att försöka sätta sugkoppen på bebisens huvud och den proceduren är den mest smärtsamma och fruktansvärda jag varit med om i hela mitt liv. Jag trodde ärligt inte att man kunde vara vid liv och ha så ont samtidigt. Jag skrek och det var hemskt. Efter en stund så fick läkaren äntligen dit den på plats och de började proceduren med få upp ett vakum så klockan ska sitta kvar på bebisens huvud. När det är klart så inväntas en värk och jag krystar allt vad jag kan samtidigt som läkaren drar. Inget händer. Efter en stund kommer en värk till och jag krystar så jag tror att jag ska spränga mitt huvud från kroppen och läkaren drar… pang säger det. Sugklockan släppte! När jag fattade vad som hänt får jag panik. Jag klara inte av om de ska sätta fast den igen, jag klarar inte den där hemska smärtan en gång till. Det går inte. Läkaren och barnmorskan ställer sig i hörnet och diskuterar lite lågt om vad som just hände. Jag hör hur barnmorskan säger.. ”att hon inte tycker att vi ska plåga den här mamma mera”. Medan läkaren mumlar något om att det kostar ju så mycket pengar. Varpå barnmorskan öppnar en låda och sliter upp en förpackning med en Kiwi klocka. Läkaren muttrar lite och de kommer tillbaka till sängen. Barnmorskan säger åt mig att detta inte kommer att göra lika ont och hon har rätt. Läkaren sätter denna lilla plastklocka utan att jag nästan känner det. Det kommer en värk och jag tar i för kung och fosterland igen. Alla hejjar på glatt och säger att nu kommer nog bebisen. En till värk kommer och jag ser hur läkaren drar allt vad han kan och jag tar i som om jag skulle lyfta ett hus. Helt plötsligt så kommer huvudet ut och bebisen skriker så högt att det skär i öronen på alla. När det ljudet når barnläkarens öron så lämnar han rummet och jag känner bara hur lättad jag blir av att se den mannen gå. Klockan är nu 02.35 och resten av bebisen halkar ut och de fotar märket på hans huvud innan de lägger honom på min mage. Jag tar emot honom och ser att det är en pojke. Jag är i total chock och så tacksam över att det gick och att bebisen ser ut att må bra Barnmorskan skrattar och säger att han var då väldigt söt. Jag tittar på min son och blir lite lätt förvirrad han är liksom sådär rund och go och ser inte alls ut som en nyfödd. Han är ju såklart det vackraste i världen och jag blir helt överfylld av tacksamhetskänslor till alla i rummet som hjälpte mig. R får klippa navelsträngen och de ger oss små handdukar och nån filt att torka av bebisen med.

Eftersom det blev ganska våldsamt på slutet så fick jag rejäla bristningar och de ska börja laga. Hela mellangården och en liten sfinkterruptur samt i vagina. De ger mig massor av bedövning så jag känner inte smack. Antar att de tycker jag att fått stå ut med ont så det räcker för en stund. Jag känner på något sätt att jag kommer tillbaka till en helt annan värld som bara är fylld av total lycka och lättnad. Bebisen skriker och skriker och han slutar inte förrän barnmorskan tar honom och klär på honom. Läkaren lagar så gott han kan och lämnar rummet efter ca 20 minuter. Därefter får jag krysta ut moderkakan och barnmorskan lagar resten som ska sys. Medan jag bli ihoplappad så får bebisen försöka amma och det går väl hyffsat. När allt är klart så lägger de på mig ett täcke och lämna oss själva. Vi är nog båda två totalt slut på och vi bara tittar på varandra och på bebisen. Efter ungefär en timme så kommer de in med fikabrickan och jag bara vräkte i mig. Var så sjukt hungrig och törstig. Eftersom jag inte hade lyckats få i mig något på nästan 12 timmar. Efter vi hade fikat så fick jag hjälp upp och det var dags att få gå och duscha. Jag lämnade efter mig en flod av blod på golvet på vägen och fick sitta i duschen med sällskap av undersköterskan som höll lite extra koll. Höll på att svimma så jag satt länge med huvudet mellan knäna. Jag piggnade till efter en stund och fick klä på mig och försöka kissa. Sen gick vi iväg mot BB.

Jag stödde mig på baljan som vår son låg i och R gick som en packåsna med alla saker. I korridåren fick vi stanna vid en tavla och sätta en blå liten nål på rutan som stod för dagens datum, att en pojke kom till världen den tidiga november morgonen. Kom in på BB vid 05.30 och fick dela rum med en annan kvinna som hade fött sitt tredje barn. Där inne så förklarade de att R inte kunde stanna för att det var fullt. Men det kändes ändå helt okej. De erbjöd sig även att ta bebisen så jag fick sova, men där kom det nån slags modersinstinkt och bara sa NEJ. De bäddade ned mig och jag sa hejdå till R. Sen sov jag och vår fina son 3½ timme. Sen var det ny dag och vi var helt plötsligt en liten familj på tre.


Ja, det var så det gick till då vi fick får underbara son! Förhoppningarna är stora om att kommande förlossning ska gå smidigare och kanske lite snabbare. Och såklart att vi ska få ett lika friskt och välmående barn som Folke.
Är det någon som undrar något om denna text så fråga på, jag lovar att svara så gott jag kan.